Har slarvat nu i en vecka, så idag blev det minsann att ta tag i träningen igen. Dock blev det någorlunda lungt med bara lite konditionsträning ( känner mig fortfarande bakfull efter helgens bravader) och en promenad med Josse.
Tänker minsann inte tappa min kondition eller motivation heller för den delen.
Idag impulskörde jag och mamma till Karlskrona och CUBUS! Ingen blev lyckligare än jag. Blev ett par jeans och en förmodad klänning till Josses student. Jag älskar Karlskrona, måste vara Sveriges i särklass vackraste stad, kan strosa runt i timmar och bara njuta. Nåt som inte är speciellt härligt är dock den förbannade havsblåsten som tränger in under skinnet. Ligger 4 timmar senare under täcket med tjocktröja och raggsockar och känner mig småraggig. Dessutom är det första Juni i morgon och senast idag använde jag min vinterjacka! Det är ju helt jävla sanlöst.

Ska minsann krypa ner i sängen och sova gott.
Är helt slut

Efter att vaknat upp kravlat sig ut i duschen och insett att man trots x antal timmars sömn fortfarande är full, så tänds en gnista nånstans där inne, dagen kan i alla fall inte bli sämre. En vis man sa en gång: "jag blir aldrig bakfull. För att bli bakfull krävs det att man slutar dricka!" Så tack Lemmy för det goda rådet. Efter mycket velande så begav jag mig i alla fall till Konga och folketshus tillsammans med systrarna Hallin/Bodin. Bullet spelade, och självklart kom vi för sent för att hinna se Scams. Men trots att stället inte var fullsatt var det ändå en riktigt angenämn kväll.
Mitt stora motto i livet är att man har inte roligare än vad man gör sig, och skrattar folk åt dig, kan man i alla fall skylla på att du var full.


Idag har jag tillbringat i stort sett hela dagen framför datorn. Har plöjt igenom snart hela första säsongen av Sons of Anarchy. Mhmmmm! vilken klockren serie. Dessutom rinner det lite dregel så fort rollkaraktären Opie skymtas till i ett hörn. Yummi!

Det sägs ju att åren mellan 20 och 25 är de bästa åren i en människas liv. Måste nog sagts av nån blekfet förortsmorsa som fick knulla första gången vid 23 års ålder, och senare i livet relaterar "den bästa tiden i mitt liv" till just den där perioden med tanke på att det är det enda positiva som skett under 40 år. Själv vaknade jag upp lördagmorgon, med tårar i ögonen och en klump i bröstet. Hurvida det var för att jag fortfarande var full och  med ångest över hur man knappt minns gårdagen eller vilka/vem man gav en spydig kommentar, eller om det verkligen var den där förbannade åldersnojan som smögs sig på är inte vidare kännt. Dock så sitter den där jävla melankoliska känslan kvar i kroppen. 21 år, vafan jag var nyss 18, tog nyss studenten och det var väl bara förra veckan jag trycktes ut till en misär, även kallad vardag ,som jag fortfarande inte riktigt fått kläm på. Jag vill inte bli äldre. Jag vill alltid vara 20 och leva ett kravlöst liv, aldrig växa upp och få ett monotomt jävla liv som 99 procent av Sveriges befolkning.

Det är ju i alla fall tur att jag har helt grymma människor runt mig som gjorde min helg till en av de bästa på väldigt länge. De blev mat,sprit och kvinnor, och såklart utgång på det. Så tack för en helt underbar kväll flickor och pojkar.
Sen såklart ett extra stort gigantiskt tack till Sabina och Erika som mitt i mitt kaos av matos och panikkänslor styrde upp förberedelserna. Guld värt. I alla fall en silverpeng!

Det är lustigt, hur vi människor kan ha en osynliga telepati till varandra. Så fort jag känner att jag vaknat på helt fel sida, att livet inte riktigt vill som jag vill idag, så skickas en liten signal till mina vänner, ett sms flyger iväg och hamnar i min inkorg eller ett par stöttande ord av omtanke utbyts i förbifarten, och helt plötsligt är inte dagen lika motsträvig längre. Det som är ännu konstigare att detta händer alltid när livets känns lite extra tungt, utan att jag ens behöver be om det. Är inte det riktigt fina vänner som existerar i mitt liv, ja då vet jag inte vad riktigt fina vänner är. Underbara människor ligger oftast inte på senast ringda i samtalslistan, finns inte där varje dag, inte ens varje månad men dock alltid när de behövs som mest och det bästa är att de oftast är helt omedvetna om hur mycket deras inverkan i någon annans liv betyder.
Så fyfan va detta blev klyschig och smått löjligt ( jag är ju tuff,hård och piercad och totalt känslokall?väl?)

Men fyfan vad ni är bra!