Frågan är om jag har rätten att vara irriterad och sur? Jag vet att jag är en väldigt lättstött människa, men den här gången känns min irritation rätt begofad. En relation av alla dess slag ska väl trots allt handla om att ge och få tillbaka? Jag tycker det är förbannat trist rent ut sagt, att folk är jävligt glada att höra av sig när det behövs hjälp av något slag, men sen är det inte så noga. Att det alltid är jag som måste föreslå saker, äh fan ska vi ta en kaffe?, att det alltid är jag som måste lyssna på alla andras kaotiska liv, utan att någon nån gång kan fråga hur det är med mig..Jag är trött på att alltid behöva slicka andra i röven, och hur mycket man än ställer upp, både med det ena och det andra, så får man ändå ingen uppskattning, men däremot får man gärna höra hur otroligt snälla andra människor är, och vad skulle jag gjort utan henne/hans hjälp? Att ojsan, vi glömde visst att fråga om du ville följa med? Men hade det däremot vart tvärtom, hade det blivit ett jäkla rabalder, och jag hade fått ligga där ännu en gång och slickat fötter.

Ibland har jag bara slut att be vissa individer att dra dit pepparn växer, sen övertalar jag mig själv att det hela förmodligen bara beror på att jag själv överreagerar.
Gah, jag blir så jäkla sårad ibland. Jag begär inga stora saker, bara att vissa människor ska förstå att man kan inte äta kakan och samtidigt ha den kvar. Nej dåliga relationer har jag haft för många under mina levnadsår, lika bra att stå själv än att få en kniv i ryggen.