Det sägs ju att åren mellan 20 och 25 är de bästa åren i en människas liv. Måste nog sagts av nån blekfet förortsmorsa som fick knulla första gången vid 23 års ålder, och senare i livet relaterar "den bästa tiden i mitt liv" till just den där perioden med tanke på att det är det enda positiva som skett under 40 år. Själv vaknade jag upp lördagmorgon, med tårar i ögonen och en klump i bröstet. Hurvida det var för att jag fortfarande var full och  med ångest över hur man knappt minns gårdagen eller vilka/vem man gav en spydig kommentar, eller om det verkligen var den där förbannade åldersnojan som smögs sig på är inte vidare kännt. Dock så sitter den där jävla melankoliska känslan kvar i kroppen. 21 år, vafan jag var nyss 18, tog nyss studenten och det var väl bara förra veckan jag trycktes ut till en misär, även kallad vardag ,som jag fortfarande inte riktigt fått kläm på. Jag vill inte bli äldre. Jag vill alltid vara 20 och leva ett kravlöst liv, aldrig växa upp och få ett monotomt jävla liv som 99 procent av Sveriges befolkning.

Det är ju i alla fall tur att jag har helt grymma människor runt mig som gjorde min helg till en av de bästa på väldigt länge. De blev mat,sprit och kvinnor, och såklart utgång på det. Så tack för en helt underbar kväll flickor och pojkar.
Sen såklart ett extra stort gigantiskt tack till Sabina och Erika som mitt i mitt kaos av matos och panikkänslor styrde upp förberedelserna. Guld värt. I alla fall en silverpeng!